måndag 19 december 2011

God Jul



Ett litet julinlägg tänkte jag hinna med innan jag åker norrut till gamla hemmasoffan hos föräldrarna.

Jag har tjuvstartat julen lite hemma i "Kärret"- Kristinebergsgranen är finklädd och finare än de flesta torpgranar. För första gången har jag en rumshög gran och äntligen har jag fått plocka fram min glaskulesamling från tio års loppisar. Förut kunde man köpa orginalpappaskar från övergivna julpyntslådor med finaste glaskulor ibland i form av kottar och med vackra mönster och färger för en 20- lapp. Numera kostar minsta lilla glasklocka/-kula 60-80:- kr styck på samma loppisar. I vilket fall har jag fyndat ett flertal gånger genom åren. Det enda som fattas i min gran är riktiga stearinljus men det är nästan för läskigt. Min gran får vara lite 50-60-talsstuk på, som lägenheten, med riktigt elljus.




I lägenheten har jag två lite främmande möbler boendes för tillfället, vilsna 1800-tals gäster i 1950-talet. Under senhösten har jag lyckats hitta fina möbler till torpet på Blocket. Jag tror att både skänken och slagbordet är från mitten av 1800-talet de har en slags robust enkelhet som passar fint till torpet- båda med originalfärgen kvar- vackert vetegula- en slags vanlig björkimitation skulle jag gissa? Bordet med två rejäla lådor och plats för många matgäster om det skulle behövas- skänken med lådförstycken i glad bondbarock. Den skulle behöva få tidstypiska beslag till dörrar och lådor, men i övrigt mycket välbevarad och stammandes från Uppland. Båda möblerna var obegripligt tunga och jag vet inte hur jag ska få dem på plats, men det löser sig.
På tal om att "få på plats" -i bilen bor min järnspis som några vänliga grabbar på Bussgods baxade in med stor ansträngning i förra veckan. Jag antar att det gör den svår att stjäla ur bilen, som jag kommer ha ståendes några veckor, innan snickarna är tillbaka på torpet igen och jag kan köra dit den och få hjälp att montera den på plats.

Men innan dess jul och nyårshelg- jag känner mig melankolisk- tänker på förra julen då jag var på en helt annan plats i livet och inte visste något om framtiden, torpet eller något av det omvälvande som skulle komma. Men i grund och botten kommer jag alltid tycka om julen -jag får träffa hela min fina stora familj-grävlingpappan och mamman och brorsan, de tokiga mostrarna, rara kusinerna, och sen förstås den norrbottniska skogen och ishavet och snön. Det är inte dåligt och i år får jag med mig stora sonen som den bästa bonusen.

God jul och gott nytt år kära bloggläsande vänner önskar Stina

söndag 11 december 2011

Goda och dåliga nyheter




Nu är det redan 3:e advent och det stormar och regnar i Stockholm var och varannan dag, men fortfarande, knappt frost eller snö.

Jag tror mitt torp är så redo det kan bli för vintern? Jag har tillochmed satt in innerfönsterna, till vilken nytta kan man undra, men jag var nyfiken på att se om de passade?
Jag har bäddat in några känsliga växter i granris runt "fötterna", sommarcyklarna är övertäckta med presenning och takpannorna är genomgångna och några fler bytta. Äntligen fick snickaren lite tid, men han var ganska sur över att ha fått manövrera stegen, som kom med huset och väger en 50 kg sådär.

Det blir inget mer snickrande på torpet förrän efter jul -då blir det förhoppningsvis ett nytt golv och har jag riktig tur så kommer ingen snö och hindrar detta projekt. Jag längtar också efter att få bädda ned min torp-oro en period, några stilla vintermånader.
Det finns en del att fundera över, men ingen panik -det finns tid.

För ett par veckor sedan var fönsterrenoveraren Åhlund på besök på plats för att avgöra hur man skulle kunna renovera fönsterna och ytterdörren. Jag resonerade med honom på telefon medan han vankade omkring och petade på fönsterna. Jag hade förstås föreställt mig att man skulle behöva byta en del trä och att det kunde bli dyrt, men jag skulle ju kunnat göra en del av målarjobbet själv. Nu landade samtalet någon helt annan stans. Det finns inte någon helt säker förklaring, men fönsterna har alldeles för lite trä "i sig, på djupet". Vid något tillfälle måste någon ha slipat ned dem- det finns bara ett par millimeter glasfals. Glaset som sitter där idag har knappt plats för något kitt. Än mindre trä att spika stiften i. Att fräsa ut falsen är väldigt knepigt och måste göras för hand, att lägga på mer trä är i princip omöjligt, det skulle skapa en svaghet i bågen som skulle bli för känslig för fukt och sprickbildning. Det enda man kan göra med fönsterbågarna i de två äldsta fönsterna är att tillverka nya. Man kan självklart återanvända beslag och gångjärn i den mån de finns, fönsterglaset går också att ta vara på, men hur dyrt detta kan bli i slutänden har jag ingen aning om? Ytterdörren däremot hade ju jag räknat ut, som alldeles för sprucken och spröd för att kunna renovera, men den tyckte han att man kunde fixa till och laga. Så då vet jag hur det ligger till med detta. Känner mig lite dum som inte såg hur det låg till, nu när jag mätt och granskat noga på plats har jag sett att det saknas runt 5 mm i bågens tjocklek. Karmen har plats för 30mm och idag är de runt 25.
Det jag också fått reda på, men som är mindre av en överraskning, är att takpannorna är väldigt spröda och gamla, de kan spricka närsomhelst många av dem. Sen är bärläkten på tillbyggnaden murken på sina ställen säger snickaren.
Det jag måste fundera över nu är vad som är viktigast att laga och hur jag ska prioritera?

Nu till den goda nyheten- jag har äntligen hittat en järnspis som jag också lyckats köpa. Jag har letat på nätet och hos spisrenoverare men först nu hittat en likadan, som den spruckna som fanns i torpet. Den hittades på Blocket och bor i Söderhamn hos en man som är spisrenoverare- andra generationen av tre. Den är också en av de sista han säljer efter att ha blivit totalförlamad efter en olycka. Tack, Tomas som varit så hjälpsam! Han har berättat för mig om alla komplicerade moment i renoveringen och jag har fullt förtroende för att att den är i toppskick. Till veckan ska jag hämta den på bussgods i Västberga och jag håller tummarna att de ska ha någon liten gaffeltruck eller dylikt som kan lyfta den in i min bil.
Hur jag ska få den från bilen till torpet är ännu ett mysterium. Den väger 103 kg.
Orsaken till att jag ville ha en precis likadan är att den tillhör torpets historia. Den kommer från Näfveqvarn som är det gjuteri som legat närmast Kristineberg söder om Nyköping.

En sån här fast spegelvänd

16 på eftermiddagen 4 december

innerfönster -solnedgång

torsdag 1 december 2011

Varm senhöst



Jag tror att jag kommer att minnas den här hösten som exeptionellt varm och torr. Alla helger när jag varit på torpet under hösten har det varit fint väder, vilket varit tur eftersom man knappast kan vara inne i ett hus utan golv. Mitt senaste besök var en sån fantastiskt klar och solig dag. (Om man inte räknar med att jag var tvungen att åka tillbaka dagen efter i ösregn och hämta min kamera som stått hela natten på bron i regnet, 2,5 timmes resa tur och retur, otroligt trist. Mitt körkort är inte så gammalt och jag gillar att köra bil men där går gränsen även för mig. Kameran är iallafall räddad och verkar fungera bra. Bra betyg på den kameran.)


Jag hade iallafall denna vackra novemberlördag bestämt mig för att tömma vedbon på verktyg och prylar för att fylla den med den ved som jag, tidigare i höst, fyllt halva rummet i sidobyggnaden med. Byta plats för allt för att jag känt mig orolig för att fylla huset med obarkad ved full med insekter. Vem vet om de kryper ut och börjar äta på huset? Jag känner mig mer orolig över mitt torps hälsa än min egen, märkligt fenomen. Husokondri- finns det?
Jag hann ungefär halvvägs med detta projekt när jag tyckte mig se att en plankmellanvägg i sidobyggnaden och även golvet nedanför var fuktigt- riktigt blött faktiskt. Nu när jag skriver det får jag lite ont i magen för jag har inte orkat tänka på det fullt ut. Hela sidobyggnaden är gammal, men har en väldigt enkel och tunn konstruktion av plank helt klädd med masonit invändigt. Jag har inte tagit bort masoniten ännu för att den kan vara bra att ha till klimatskydd, i brist på annat, tills jag vet vad jag ska göra med denna del. Skulle jag ta bort masoniten så skulle jag förstås se i hur dåligt skick stommen är, men jag har faktiskt bestämt mig för att vänta med nya tråkiga besked tills jag börjar se lite förbättringar i andra delar av huset.
Denna vedbärardag slutade iallafall med att jag bytte några takpannor och städade taket från de stora mängder kvistar ekollon och löv som samlats på taket på sidobyggnaden, skrapade även bort alla stora gröna mosskuddar som växt ostörda de senaste fem åren. Jag hittade ingen förklaring till en läcka i det läge den fuktiga väggen ligger så jag bestämde mig att låta det vara till våren. 




Det var iallafall en fantastisk känsla att sitta där på taket med den lågt stående glödande solen i ögonen och stuva takpannorna på plats. Jag fick en stark känsla av att huset är så litet att jag faktiskt kan, rent kroppsligt, "ta hand om det". Jag kände också att jag fick grepp om hur ett gammalt enkupigt tegeltak är lagt- hur det funkar. Det är ju så smart hur de är gjutna med en liten klack som håller dem på plats och låter dem foga sig till varandra för att samspela i att leda bort vattnet. Som arkitekt kan jag erkänna att det är väldigt mycket med husbyggande som jag bara har ungefärliga kunskaper om. Sen blir jag desto lyckligare när jag fattar sånt jag borde fattat för länge sen.