måndag 31 oktober 2011

Inventering

Det tog inte så lång tid innan jag stod där med en mycket stor nyckel i min hand och påskrivna kontrakt. Jag var den enda spekulanten så jag kunde pruta utgångspriset en del, annars hade det nog inte blivit nåt köp.

Så hur såg det ut, vad hade jag egentligen köpt?

2500 kvm friköpt tomt "insynsskyddad", byggår 1830, 2 rum och kök med "stor klädkammare" och sovloft, vedspis i köket, öppen spis i storstugan. "Vackra tiljor i storstugan". Dass utanför tomtgräns (som måste flyttas inom det närmsta året). 4 km till närmsta badsjö.


Däremot stod det inte att det varken fanns el eller vatten, men det var ju uppenbart.

Sanningen är att jag inte hade tittat så noga på visningen- jag är ju sakkunnig som arkitekt och noterade väl ett och annat. Taket omlagt/åtgärdat, utbytta takpannor, nya plåtar på vattbrädorna, nya vindskivor, nya hängrännor på själva huset. Fasadpanelen okej, fönsterna okej, ytterdörren? -mindes bara att den var original. Ingenting i tak och stomme var allt för snett eller konstigt.
Jag har ju läst Hidemark- jag vet att en gammal timring är svår att ta kål på och går att laga i nästan hur dåligt skick som helst. Men jag tog inte en enda gång upp en kniv och stack in i timret, på visningen (eller de kommande veckorna). Jag ville väl inte att mitt beslut att köpa, eller inte, skulle påverkas för mycket av husets skick- egentliga skick. Haha. Proffsigt va?

Så vad var det då som gjorde att jag så gärna ville ha det, torpet? Kanske känslan av att första gången komma in i storstugan- det var en Skansenupplevelse/tidsresa- den öppna spisen i orginalutförande det gröna golvet med sina böljande 30-40 cm tiljor. Kanske de, klantigt gestaltade, men ändå klassicerande kontreforena vid järnspisen i köket -rygg i rygg med den öppna spisen? Kanske var det 1700-tals stuket på fönsterna med den 6-delade rutan och ett och annat vinkelbeslag med "sporrar"?

Varje gång jag tittar i "Torp och Gårdar" och ser alla vackra parstugor i två våningar med många fönster och förstukvistar och glasverandor, från 1850 och framåt, så försöker jag påminna mig om att det var det tidiga 1800-talets allmogeenkelhet som jag gillade och att jag också bestämde mig för att enkelstugan är det enda jag klarar -rent storleksmässigt och i förlängningen ekonomiskt. Stor parstuga i Hälsningland för samma pris hade helt enkelt aldrig varit möjligt pga avstånd och storlek.
Just denna enkelstuga hade också en ovanligt hög vindsvåning- full ståhöjd. Så någon gång i framtiden kan vi nog tala om ett rum och kokvrå med sovloft. Det som kallades sovrum i mäklarannonsen är mer av kategorin "förråd-grovkök" och klädkammaren, idag; vedbod.




Dagen vi fick nyckel och kunde gå in- på riktigt igen, efter den första titten på visningen hade jag kameran redo för dokumentation. Jag fotograferade först av allt den ruttnaste golvplankan vid norrväggen i storstugan-som en kexchoklad med grågrön färg på. Stort hål mellan två golvbräder hade mössen gnagt sig igenom. Plåtar spikade och instuckna i alla golvhörn. På golven i de andra rummen låg olika bitar av linoleum och plastmattor från lite olika tidsperioder överlagrade på varandra. I det innersta rummet-"klädkammaren" stod ett gammalt skevt skåp fullt med musbajs och en vävstol som definitivt var lika gammal som huset. Järnspisen, skulle det visa sig, efter att skorstensreparatören hade varit och bytt kaminrör, var sprucken i fyra fem bitar och gick inte att rubba utan att den skulle kollapsa fullständigt. Det märkligaste denna dag, då den mesta av tiden gick åt att såga ned döda plommonträd på tomten, var ljudet av kajorna som bodde i det gamla spruckna kaminröret i bakugnen- förstärkta av skorstenen blev deras flöjtande kraxningar nästan kusliga. Svarta fjädrar liksom pustade ut ur röret med jämna mellanrum.

Några dagar senare trampade S nästan genom vindsgolvet när vi upptäckte den gamla vattenskadan ovanför det som troligtvis varit farstu en gång i tiden. Innertaket av masonit lyckades hålla det ruttna trät på plats, men det bågnade oroväckande.
Sen tog jag tog äntligen, efter ännu ett par veckor, fram kniven och stack in den i timringen vid väggens övre kant i farstun och det var som att sticka in den i wellpapp- inget motstånd alls hela bladets längd.
Sen satt jag mig på gräsmattan och grät och S tröstade.

söndag 30 oktober 2011

Första besöket

Vi kan kalla det en tillbakablick, snart november och en hel del har hänt men bloggen är ny och för ordningens skull måste vi gå tillbaks till början.

Det var en mycket varm och vacker söndag i mitten på maj, inga kontrakt var skrivna, jag hade ingen nyckel till torpet. Det var jag och S och morsan och brorsan. Vi hade stannat vid runstenen utanför Runtuna, tittat ut över de öppna fälten där vid eken, pekat ut Uppsa kulle, kungagraven och passerat vackra Löfsunds herrgård med sin skräckfilmspilallé på "ön" vid Runnviken.

Rusade runt och försökte förstå omfattningen av min nystyckade fastighet- helt fräscha pinnar med röd topp markerade ut den tydligt. Även faktumet att dasset inte stod på rätt sida om gränsen var det ingen tvekan om. Jag kunde bekräfta fastighetskartans tårtbitsform i södersluttningen med egen uppfartsväg i bakkant och en tät granskog i ryggen. Största delen av fastighetens bredaste del är också den brantaste med en nästan ogenomtränglig plommonskogsdjungel då full med stela trädskelett av döda plommonträd.

Det friska gräset växte i syllen på östra gaveln och två halvvuxna äppelträd blommade vid husväggen. Vi hittade en rostig skrisko och gammal lika ihoprostad sekatör på stensockeln. Otaliga små hål och noggrant spikade plåtar i norrfasadens fransiga nederkant- ha, jag vet idag att det var arbetskarlen/skomakaren Karl Eriksson, som bodde på torpet i början av 1900-talet som försökt hålla mössen ute.

Finast den dagen var ekarna, de två ekarna i backen bakom huset som är 3-4 hundra år tillsammans och tydliga individer som syns på långt håll i den mörka lilla skogsö som är Odensberget vid Onsberga gård som funnit där sen järnåldern.
Det var andra gången på platsen, det var mäktigt -tanken på att det var mitt, att det var mitt ansvar!
Jag var mycket glad, men i lika stor grad var jag rädd och tänk om jag hade vetat vilken lång tid av drömmar om ruttet timmer som rasar runt mig och över mig i mörkret, som låg framför mig?